No floorball
Det här är första hösten utan innebandy sedan jag var sju år och det känns faktiskt väldigt märkligt.
Allra mest förvirrande är att jag känner att jag borde slutat för så längesedan. Jag vet inte hur många säsonger som varit halva och som jag hoppat av mitt i. Kanske påbörjade jag säsongen på hösten för att jag trodde att jag ville, men när allt kommer omkring var det förmodligen mest för att jag trodde att jag behövde.
Innebandyn saknar jag faktiskt inte alls, däremot saknar jag de jag umgicks med. Det blir lite svårt att släppa någonting helt och hållet när jag ändå vill ha en liten del kvar. Ibland känns det som om jag vill äta kakan men ändå ha den kvar, för det känns så omöjligt att ha kvar dom om jag inte spelar och spela vill jag inte längre.
Jag vill inte spela för att jag inte borde. Jag borde inte p.g.a. så mycket, det är inte direkt så att jag bara är vrång, vilket jag fått för mig att väldigt många tror. Ingen borde spela innebandy som gått i samma skor, och det är sant. Det var bara ren idioti att fortsätta spela och jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga, lite sent men inte för sent.
Däremot så kommer det försvinna människor med den, vilket jag tycker är så himla synd, även om jag vet att det förmodligen är mitt eget fel för att jag beter mig så konstigt ibland. Anledningen till det är för att jag ibland inte vet hur jag ska bete mig så då beter jag mig inte alls. Dumt, men definitivt inget avsiktligt.
Innerst inne tycker jag i alla fall att det är synd att det blev som det blev och är som det är, för det finns vissa som jag tycker sjukt mycket om även om det inte kan tyckas verka så. Synd också att någonting som jag älskade så innerligt blev något som hjälpte till att "förstöra" mig.
"En del människor tror att hålla ut gör en stark, men ibland är det att släppa taget"
- Johann Wolfgang von Goethe
