falkie

Fixade headern på bloggen till slut, höll på att riva mitt hår, för det var så länge sedan jag ändrade den. Men nu blev den ju ändå ganska bra.

Det är sådant jag sysselsätter mig med när jag ska försöka hålla mig inlåst i lägenheten. Hostar fortfarande extremt om nätterna, men det går åt rätt håll iaf :)

Satt och kollade på foton från resor, jag vill åka igeeeen och igeeeen och igeeeen!!

Skulle gärna vilja åka tillbaka till ROM för att nämna något ställe ;)

Men vi har iaf lite planer :) :) :)

Enligt Helen Fisher så består och startar kärleken av tre faser som styrs av hormoner;
Lust. Attraction. Attachment.

Lust handlar, som man själv kan räkna ut, om sex och drivs av våra könshormoner testosteron och östrogen och hjärnan har som minst kontroll i det här stadiet. Tro nu inte att det är endast män som drivs av testosteron och kvinnor av östrogen, det är bara halterna av dessa hormon som skiljer kvinnor och män åt, men vi har dem alla.

Den andra fasen, Attraction, styrs mer av dopamin, adrenalin och serotonin och i den upplevs en känsla av nyförälskelse och passion. Dopaminerna gör att man tappar aptiten, blir hyperaktiv, sover mindre och får ett ökat begär av njutning. Adrenalin gör att hjärtat slår snabbare, man svettas och kan få muntorrhet. Serotonin påverkar minnet och bidrar genom bilder och andra sinnen till att man får svårt att släppa partnern även när denne inte är närvarande. Serotonin gör även att man blir glad, positiv och nöjd. Fasen varar i ca 3-6 månader och det är efter den tiden förhållandet testas och då många tonårsförhållanden tar slut.

Vad som sedan tar förhållandet längre kan vara ett behov av trygghet, dröm om familj eller att förhållandet helt enkelt får en att må bra.

Tredje fasen attachment som översatts på svenska till beroende, men som jag själv tycker passar mer som tillgivenhet eller böjelse, styrs av oxytocin och Vasopressin. Vasopressin frigörs efter sex och skapar ett begär att skydda och vaka över sin partner och kan på sätt också leda till svartsjuka eftersom man känner ett behov av att driva bort konkurrenter. Oxytocin är vårt må-bra-hormon och frigörs även den efter sex, men också vid beröring, njutning av god mat och massage. Den håller oss lugna, positiva, välmående och skyddar kroppen för stress, sjukdomar och ångest.

Sammanfattning av denna korta sammanfattning.

Det är alltså inte konstigt att vissa tappar matlusten, har svårt att somna, blir överenergiska och har svårt att släppa tanken av ”den nya speciella personen” eftersom det är hormonerna som styr kroppens reaktion i den andra fasen av kärlek. Inte heller är det konstigt att hjärnan har som minst kontroll när det gäller ren åtrå, eftersom det är könshormonerna som styr då och att man känner sig lugn och harmonisk senare i förhållandet eftersom det är andra hormoner som frisläpps då (om man inte dragit på sig svartsjukan, som är den värsta sjukan av alla).

Det bästa med denna vetskap är att det leder till andra intressanta frågor.

Om det nu är så att män tänker på sex oftare än vad kvinnor gör, betyder det då att deras hjärnor är mer förvirrade då och att de på så sätt också inte tänker lika ofta? Det skulle ju isådanafall förklara varför kvinnor tänker så mycket mer än män :P.

Förklarar detta varför det känns så svårt att ha både stark passion och en enorm trygghet i samma relation? För att det är i två helt olika hormonella stadier?



Inte vet jag…

Vad jag vet är att detta tar ju udden av det s.k. magiska i kärlek.
Fast bara idag och igår. Kanske.

Det finns ett fenomen som jag börjar ”ogilla” alltmer, och det är den stora åldersnojan, det där som kommer mer än ofta hos somliga människor. Ett fenomen som kan uppstå när som helst i livet, men (som jag uppfattat det) som oftast vid fyllda 30, 40 och 50. Det har ju inte jag någon erfarenhet av eftersom jag ännu inte fyllt det, men jag kan erkänna att jag hade extrem åldersnoja när jag skulle fylla 18, vilket är den mest efterlängtade årsdagen för de flesta men som var en domedag för mig. Jag kommer inte ens ihåg varför, jag trodde nog mest att jag helt plötsligt inte skulle få hälsa på mamma och pappa igen och att de inte skulle svara om jag ringde och behövde deras hjälp med något. Att 18 fyllda år skulle innebära no mercy. Så blev det ju inte direkt, inte alls faktiskt. Jag var bara ung och dum.

Nu för tiden hör jag dock väldigt ofta många som klagar över att bli 25, och för att inte prata om att fylla 26, herregud, ”då är man ju närmare 30 än 20”. Så märkligt egentligen. Jag hoppas inte att de går runt och tror att livet tar slut när de fyller 30, för då kommer de få sig en rejäl chock den dagen de gör det och livet fortsätter sin gilla gång (förhoppningsvis). Det finns ju så mycket att se fram emot och så mycket man för allt i världen skulle slippa undan att göra om. Vem vill egentligen gå igenom puberteten en gång till? Man ska vara glad att man överlevde den, att man inte tog livet av någon annan, av sig själv eller retade upp någon annan som gjorde det åt en.

Det är faktiskt en viktig punkt, man ska vara glad att man får fylla år överhuvudtaget. Det finns de som aldrig får fylla 30 år, som aldrig hinner med det. Det finns de som får ligga sista tiden i en sjuksäng ännu inte fyllda 20 år. Tänk att vara en av dom och höra någon jämra sig över 30-årsdagen. Ibland tänker vi faktiskt inte längre än näsan räcker! Herregud, livet ska inte tas för givet och det ska inte levas på samma sätt hela tiden. Det är kul att bli äldre, det finns så mycket man ska hinna med och då har man bara inte tid att vara 20 år för jämnan.

PS!
En viktig detalj i livet är att finna bra människor att åldras med, om inte för alltid så ändå för en väldigt lång tid :)

 













And more to come :P
DS!

Jag vet att jag borde ta det lugnt under mina sjuka dagar, men jag orkar inte låta bli att sysselsätta mig med saker under tiden. Så jag har påbörjat att måla fönster och målat om en vägg inne i det lilla rummet där världskartan ska sitta. Då hade jag en lång sovmorgon idag också för att få bort febern, men det är det värt. När det är klart så kommer jag förhoppningsvis kunna slappna av lite ;)

 





Det kommer minsann bli himla bra detta :)

Nu har jag (vi) äntligen bestämt oss för att skicka efter världskartan som wallsticker!! Jag är jämt lite nöjd :) :)



Hoppas den blir bra över den vita hemnesbyrån :)

Jag kan känna att människor ibland har en tendens att be om hjälp även om de egentligen inte vill ha den. Att de frågar om råd men skiter fullständigt i vad dessa råd innehåller. Vad är det för mening att fråga andra och engagera andra i ens problem om det enda skälet är att lägga över lite av sin börda på dessa. Det handlar inte om att "delad sorg är halv sorg", utan att lägga lite av sin skit på andra så att de får bära lite åt en utan att ta ett eget ansvar.

Självklart handlar inte det om de som pratar mycket om det som "gnager" dom och som bara vill lätta på hjärtat, sådant är en självklarhet att ställa upp på. Däremot finns det människor som ber om råd i stort sett för att få lite uppmärksamhet och som skiter blankt i hur människor runt omkring reagerar på det. Bara för att man själv mår dåligt så betyder inte det att man erhåller rätten att omedvetet eller medvetet försöka få andra runt omkring sig att göra det också.

Tur att det finns de som både ger och tar, för det är vad alla relationer går ut på; att få och att ge.

Men det finns ju undantag till allt...

Jag och sambon skulle egentligen ha varit på bio igår kväll men vi fastnade vid Kamel och hennes extremt trevliga sällskap :) Bra fredag, mycket bra fredag!

Om du inte kan vara nöjd med det du har, hur ska du då kunna vara lyckligare med mer?

Inget kan tillfredställa dem som inte är nöjda med det lilla.

Idag testades Ankdammens räkfrossa som var hur bra som helst, förutom att de var lite sega med att fylla på maten eftersom den tog slut så snabbt hela tiden. 159 kr för hur mycket räkor, aioli, dilldip, sallad och bröd du orkar trycka i dig är inte fy skam tycker jag. Nu var det dock så att det var sällskapet av Munkforsganget som satte guldkant på min onsdagskväll.

Det var verkligen längesedan vi sågs bara vi fyra och det var inte en dag för tidigt att vi gjorde det. Jag älskar verkligen dessa människor, mer än de kanske någonsin kommer att förstå. Livet skulle ha vart outhärdligt, jävligt tråkigt utan dom i det. Var en avslappnad, välbehövlig och trevlig onsdagskväll och det tackar jag mina älskade damer för.








Gammal vänskap rostar aldrig!

Jag har så svårt att förstå hur det kan vara så svårt att tacka sig själv för saker man själv gör för sig själv och andra. Hur det kan komma sig att jag och antagligen fler därtill känner ett större ansvar gentemot andra att tacka och bekräfta dem än ett ansvar gentemot en själv att ge sig själv tack och beröm. Märkligt är också att det nästan känns skuldbelagt att berömma sig själv för sådant som man egentligen borde vara väldigt stolt över, men att det är accepterat att andra får berömma en för precis samma sak. Det är inte att vara självupptagen när någon lyckas uttrycka en tacksamhet och stolthet över sig själv, det är rent och skärt folkvett och alla har rätt till det.

Inte för att jag aldrig kommit på mig själv att tänka tanken vem fan tror hon/han att hon/han är, för det har jag verkligen gjort och det skäms jag grymt mycket för efteråt. Egentligen borde jag tänka vem fan är jag som inte låter han/hon få berömma sig själv för något som jag själv förmodligen inte skulle varit sen att berömma henne/honom för ändå. Jag har ett märkligt beteende, och det skäms jag för. Vad värre är att jag kommit på mig själv att tänka samma tanke om mig själv ”ett par” ggr, vem fan tror jag att jag är. Vilken extremt farlig tanke egentligen, och hur skrämmande vanlig är inte denna tanke.

Den viktigaste personen i livet att bekräfta är en själv, må så vara en klyscha men fortfarande lika sann. Risken med att inte bekräfta sig själv är att senare söka bekräftelse hos andra, vilket är en väldigt ond cirkel. Den onda cirkeln består sedan av att söka hos andra det man inte lyckas finna hos sig själv. Jag skulle vilja påstå utan att känna minsta tvivel om att det är självskadebeteende att behandla sig själv på det viset, att inte tillåta sig själv att bekräfta och berömma sig själv.

Det är ändå svårt att ge sig själv det, eftersom det inte är särskilt accepterat att tycka om sig själv så pass mycket för att kunna uttrycka det inför andra. För min del kan det ibland leda till att jag inte ens lyckas med det när jag är ensam. Det ständiga präglandet av Sveriges Jantelag; Du ska inte tro att du är någon och definitivt inte bättre än andra.

Vilket skitsnack egentligen. Man får tro och tycka vad man vill så länge det inte skadar andra, och att andra stör sig innebär inte att man skadar dom. Det är tillåtet att tycka om sig själv och att vara stolt över den man är.

Idag har jag mycket att vara stolt för, så jag tackar mig själv för det jag har lyckats uppnå!

Disciplining yourself to do what you know is right and importance, although difficult, is the highroad to pride, self-esteem, and personal satisfaction.

 -Margaret Thatcher

"Den människa, som inte med framgång tagit itu med sig själv, ska aldrig med framgång ta itu med någon annan." - Harry Emerson Fosdick

"Vad som ligger bakom oss och vad som ligger framför oss är obetydligt i jämförelse med det som ligger inom oss." - Oliver Wendell Holmes

"Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna honom där han är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mycket mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom." - Sören Kirkegaard


Do you understand "my" point???

Jag har bara en sak att säga idag efter mina tequila igår och jag tror min soffa instämmer, och jag säger det som Mark Twain...

Jag har sett människor som är trögare än jag - och sävligare... och till och med stillsammare, lojare och latare än jag. Men de var döda.

Inhandlat en ny klocka, kakel och målarfärg. Gästummet ska få ny färg, våra fönster ska bli vita och bordet på balkongen ska äntligen bli klart.

Det är så det får bli när det inte blev något Smögen...

Idag har jag varit på ett trevligt sjukhusbesök hos en läkare som inte kunde svenska. Det känns så tryggt att vara i händerna på en människa man inte kan kommunicera med och som inte verkar bry sig om att jag inte förstår. Dessutom var jag tydligen dum i huvudet för att jag inte visste vilken färg mitt slem har?! Vem tänker på om det är grönt, gult eller vitt, inte jag iaf. "Men det måste du ju förstå att det gör en väldig skillnad vad det är för färg", nej det förstår jag faktiskt inte. Ännu bättre känns det att försöka översätta det han skrivit i journalen när han inte ens kan skriva på svenska. Jag fattade verkligen ingenting mer än att jag skulle bli sjukskriven en vecka.

Det var bara att ringa hem till mamma och få henne att översätta det för mig. Luftrörskatarr, ja men säg det då.

Inte för att jag tycker att det är något fel med att han jobbar inom vården, för han är säkert bra på det han gör. Men det skulle vara bra om jag förstod vad han sa. Eller att han åtminstone såg till att jag förstod vad han sa och inte var så himla lett på mig. Allt var bara kom in, du fattar ingenting, gå ut och vänta, här har du papper, gå hem.

Tur att jag har mamma...

Men inte kul med detta nu.

Fast det kunde vart värre, det kan det alltid.

Inte så kul att vara inspärrad i en lägenhet och inte kunna gå till jobbet. Nu måste det försvinna snart...

Skulle inte ha något emot att spola tiden tillbaka lite, i Eiffeltornet med Diva. Tiden går för fort, alldeles för fort...

Nu hade pôjkera åkt hem ;)

På bästa cafét ever. Vi valde ut helt själva :) :)




Ekologiskt!!!

Parken

7
Annika i parken :)

Citat av en i särklass

Så här kunde man färdas runt :)


Naturhistoriska museet


Vart då?


Real champs

Påväg hem i bilen


hemma igen



Resa av världsklass, hell yeah!!!

Är inte riktigt klar med resan än :P


Välkomstdrink på hotellet


Påväg på utflykt


Upp till vyn








På en finsk utställning, hahaha

Hjältarnas torg


På zoo




I parisehjulet


Mackan mådde dåligt :P


och där uppe mådde både Mackan och Anton dåligt


Trötta i tunnelbanan

Budapest var riktigt bra. Vi hade dock riktig otur med maten...
Sen åkte grabbarna hem...

Något dör när det slutar leva, men det betyder inte att det inte fortfarande existerar. Som en vänskap som tynar ut men som ändå finns kvar även om det aldrig kommer att bli som det en gång var. Det kan ha varit starkt och helt men sedan fallit sönder, och hur mycket man än försöker lappa ihop det så finns det fortfarande sprickor kvar och de kommer alltid att finnas där. Sprickorna fyller sedan ut en plats som inte längre kan fyllas. Det är förstört även om det kanske är orört. Vissa saker går inte att ta tillbaka, det är helt enkelt försent.

Ord är något som kan förstöra mycket, speciellt när det sätts i sammanhang där man är som mest sårbar. Hur man säger något, vad man säger och när kan vara avgörande om det kommer uppstå sprickor. Ett förlåt kan rädda mycket, men det kan långt ifrån rädda allt. Ett förlåt är ingenting jämfört med det som varit anledning till att be om förlåtelse.

Jag och Frida drog på Peace and love, vilket avslutade min semester. Vi kom hem fem imorse eftersom vi bestämde att det var skönare att få komma hem med en gång. Och det var jävligt skönt att få komma hem och ställa sig i duschen vill jag lova!!

På tordan såg vi Melissa Horn och Robyn. Jag var såklart också på Kent, men det är inte Fridas melodi.
På fredan såg vi Hardcore superstar och The hives.
Igår såg vi Mando Diao och JAAAAY-Z!!!!!

Bäst var såklart Jay-Z, det går inte förklara hur grymt det var att få stå längst fram och få ösa med honom! Han var värd allt! Jag känner mig så lycklig!

The hives knep minsann andraplatsen och sen Robyn. Melissa Horn är alltid bra, men det går inte riktigt att mäta så. Tyckte inte att Hardcore superstar var direkt bra och Mando Diao var en besvikelse, kanske för att jag hade så höga förväntningar.

Minus med P&L: Fridas minus var att det ibland var slut på handspriten och att det var stavfel på banden :). Minus för mig var de kalla nätterna som kan få konsekvenser under veckan, känner mig inte direkt kry! Skulle velat haft lite bättre mat också, men det är inget man kan räkna med utanför hemmet :P
Plus med P&L: ALLT annat. Sällskapet, musiken och stämningen. Jay-Z som var anledningen till köpet av biljetterna gav mig allt och lite till.

Summa summarum: Jag är en jävligt lycklig människa idag!!!