falkie

I skolan har vi nyss gått igenom LVU (Lagen om Vård av Unga) och jag har hakat upp mig på vissa saker omkring den.

När jag har sagt att jag tycker att det är bra att psykisk misshandel faktiskt räknas så tycker ändå många att den fysiska misshandeln är mycket värre och att det låter mycket mer skadligt än psykisk misshandel. Jag har väldigt svårt att hålla med om det. Jag anser dels att fysisk misshandel är en form av psykisk misshandel och dels så är den psykiska smärtan alltid mer svårhanterlig.

Jag är ju inte direkt någon expert lr så, men jag tycker och tänker väldigt mycket och det måste man ju få göra.

Eftersom jag nu tillåter mig själv att tänka och tycka så måste jag få uttrycka att jag tror att den fysiska smärtan när man blir slagen är hälften så svår att bära som den psykiska smärtan som medföljer av att bli det. Om det nu skulle vara så att den fysiska smärtan är värre så har jag så svårt att förstå varför vissa människor som har svårt att hantera sin ilska drar knogarna i väggen så hårt att det börjar blöda eller varför flickor med djupa psykologiska sår föredrar att skära sig under de stunder då den psykiska smärtan blir för svår att bära. Nu är det väl så som jag förstått också ett sätt att straffa sig själv när man börjar skära sig, men en av anledningarna är ju också att man vill döva den ångesten man känner för stunden eftersom den blir för svårhanterlig.

Så varför skulle ett slag vara värre än ord? Alltså ord är väldigt starka medel för att kunna skada någon, så varför tycker man att ord är så mycket mer harmlöst än ett hårt slag?

Om någon hamnar i en situation där den först får höra att den är värdelös och sen får en hård spark i magen, så tror jag inte att det är sparken som de analyserar i sitt huvud utan orden som uttalats innan de blivit det.
Om någon går ensam hem och blir överfallen och nedslagen så tror jag inte direkt att det är de brutna benen som gett störst smärta. För de läker ju. Däremot så kanske inte personen längre vågar att vara själv och går runt med en ständig rädsla hela tiden. Det kan ju vara i flera år, trots att det inte finns ett märke kvar på kroppen. Det är ju en psykisk skada av en fysisk misshandel.

Undrar om det här låter konstigt nu eftersom jag skriver hälften av vad jag tänker.

Vad jag menar är att jag tror att psykisk misshandel helt utan fysisk misshandel kan vara mer skadligt. Tänk att få växa upp utan att någon ser en, eller få växa upp i våldsamma hemmiljöer eller hela tiden få höra att man inte duger som man är och att det vore bättre om man aldrig föddes. Det är väl iaf jävligt svårhanterligt. Än värre så är det mindre synligt, det är ju inte säkert att det märks. Tänk hur många barn som går runt och blir psykiskt misshandlade utan att det ens märks eller ens kommer till någons vetskap, det är ju fruktansvärt, jag mår dåligt när jag tänker på det.
Så det ska jag inte göra idag, tänker helt enkelt inte spinna vidare på den tanken.

Vad jag egentligen vill få fram är att det är självklart fruktansvärt med fysisk misshandel, och jag hatar det, men att det är minst lika hemskt med psykisk misshandel.

Man behöver inte slå någon för att skada den för resten av livet.