It's a problem
Idag har jag varit på ett trevligt sjukhusbesök hos en läkare som inte kunde svenska. Det känns så tryggt att vara i händerna på en människa man inte kan kommunicera med och som inte verkar bry sig om att jag inte förstår. Dessutom var jag tydligen dum i huvudet för att jag inte visste vilken färg mitt slem har?! Vem tänker på om det är grönt, gult eller vitt, inte jag iaf. "Men det måste du ju förstå att det gör en väldig skillnad vad det är för färg", nej det förstår jag faktiskt inte. Ännu bättre känns det att försöka översätta det han skrivit i journalen när han inte ens kan skriva på svenska. Jag fattade verkligen ingenting mer än att jag skulle bli sjukskriven en vecka.
Det var bara att ringa hem till mamma och få henne att översätta det för mig. Luftrörskatarr, ja men säg det då.
Inte för att jag tycker att det är något fel med att han jobbar inom vården, för han är säkert bra på det han gör. Men det skulle vara bra om jag förstod vad han sa. Eller att han åtminstone såg till att jag förstod vad han sa och inte var så himla lett på mig. Allt var bara kom in, du fattar ingenting, gå ut och vänta, här har du papper, gå hem.
Tur att jag har mamma...
Men inte kul med detta nu.
Fast det kunde vart värre, det kan det alltid.
