Även solen har sina fläckar
Nu ska jag erkänna en av mina stora brister...
Jag är extremt ovarsam med väldigt mycket. Jag orkar liksom inte bry mig om jag går in med axlarna i dörrkarmen eller slår i tån för att jag inte lyfter fötterna. Jag går in i bord för att jag inte ser vart det slutar och har blåmärken på låren av olika slags möbler som man möjligtvis kan gå in i. Till mitt försvar ska ändå tillskrivas att jag ser lite dåligt, men till min dåliga karaktär att jag har slutat bry mig. Jag lever helt enkelt med blåmärken istället för glasögon. Inte världens bästa prioritering, men en bekväm sådan.
Idag blev jag dock mer förbannad på mig själv än vanligt, för jag har i kombination med detta också väldigt bråttom att ta mig från punkt A till punkt B. Denna sträcka var idag från jobblägenheten till sopstationen, hur viktigt det nu kan vara att nå fram till den på rekordtid. Det är ju inte direkt så att jag klockar mig själv eller vinner någonting på om jag hinner slänger slänga soporna 10 sekunder snabbare idag än igår, men på något sätt så tycktes det vara väldigt viktigt för mig att idag göra det väldigt snabbt. Jag brydde mig därför inte om att tänka på trappstegen utan tänkte mer på att jag snart skulle öppna dörren ut.
Jag föll därmed handlöst ner för stentrappen med fem soppåsar i handen och där blev jag liggandes. Där hann jag fundera på hur i helvete det kunde vara så viktigt att slänga soporna snabbare än snabbast. Så himla dumt. Nu har jag därmed slagit upp mitt knä och stukat en fot, precis lagom till resan, WAY TO GO!
Hade jag bara inte haft så bråttom och brytt mig om vart jag placerar mina fötter så hade jag kunnat träna idag också, attans. Kommer jag dra lärdom av detta?? En vecka kanske... sen har jag förmodligen lika bråttom med allt igen och skiter fullständigt i om jag slår mig, trillar eller sparkar i någonting...
Jaja, även solen har sina fläckar :)
